Jag tror att det har hänt något...

För tjugo år sedan, vid juletid 1998, publicerades denna Röde Orm i Arbetet. Det hade utkommit en bok som tog sig an existentiella frågor om globaliseringen och nationalstaten, och vad nätet och nätverkssamhället skulle bära med sig. 

Så här under julhelgen och inför årsskiftet brukar jag fundera över tillvarons rörelseriktning. Vadan och varthän?

Man kan ta böcker till hjälp.

I en bok med titeln Efter Sverige - från nationalstat till nätverkssamhälle reses förmodligen några av den nutida existensens relevanta frågor. Den är enligt baksidestexten författad av ”en av Europas ledande konsulter inom omvärldsbevakning och framtidsstrategi”.

Ingen blygsamhet här inte. Bengt Wahlström heter han.

I boken som utkommit i serien Bättre ledarskap på Liber Ekonomi besvaras bland annat följande frågor.

”Vad händer med nationalstaten i en värld som utvecklas med en svindlande digitalhastighet och där vinnaren tar allt i den globala kapplöpningen?”

Det är ingen liten fråga. Till den kan läggas några ännu mera jordnära.

”När blir virtuella vänner vardagsverklighet?”

”Kan man tänka sig kroppsnära datorer?”

”Kan man överleva som underleverantör utan att finnas på nätet?”

Svaret på den sista frågan är definitivt ja. Mina lokale ålleverantör finns inte på nätet. Han reder sig ändå.

Det är annars ganska konstiga frågor och en konstig bok.

Vad menas med ”svindlande digitalhastighet”? Att det går väldigt fort? Men varför inte skriva det då?

Och vad menas med virtuella vänner?

Detta har jag grubblat mycket över. Framtiden förväntas ju, av dem som ägnar sig åt framtidsbevakning, bli väldigt mycket virtuell.

Jag slår upp ordet i min digitala ordbok.

Det kommer av latinets virtus som betyder kraft eller förtjänst.

Och virtuell betyder närmast skenbart existerande, en bild som uppstår vid vissa typer av optisk avbildning men inte kan uppfångas på en skärm.

Vilket verkar stämma in rätt bra på framtiden överhuvudtaget.

Men virtuella vänner?

I en annan, pappersbaserad, ordbok föreslår man att det virtuella endera ”är någonting som enbart kan antas finnas”, men vars existens, som jag tolkar det, inte kan bekräftas. Eller att det är någonting som ter sig ”som om det vore annorstädes än det är”.

Framtidsstrategen Wahlström skriver i sin introduktion att denna bok för moderna ledare är tänkt för tre sorters läsare.

Den traditionelle läsaren, blädderläsaren och den virtuelle läsaren. Den sista kategorin, enligt Wahlström, en läsare som ”använder pappersbaserad information främst som en utgångspunkt för vidare studier på Internet”.

Jag definierar mig med digitalhastighet som en blädderläsare.

Boken framstår efter en stunds bläddrande mest som bludder.

Som en sorts virtuellt snömos kanske.

Wahlström behandlar alltså också han den omdiskuterade globaliseringen.

Med hjälp av en annan omvärldsbevakare, engelsmannen Anthony McGrew, gör han ett schema för hur man kan förhålla sig till globaliseringen.

Vi har alltså superglobalisterna, skeptikerna och transformationalisterna.

Superglobalisterna menar att dagens globalisering innebär en ny epok i mänsklighetens historia och förutspår nationalstatens undergång.

Skeptikerna anser däremot att det egentligen inte har hänt någonting särskilt som inte har hänt förut, medan transformationalisterna väljer att kompromissa och hävdar att globaliseringen i varje fall omdefinierar nationalstatens uppgifter.

Som exempel på superglobalist nämns den supertöntige professorn Anders Åslund.

”Vilka socialistiska excesser som helst kan inte längre tillåtas, utan frihet och sunt förnuft måste oftare än tidigare segra över socialister och byråkrater”, sammanfattar han den nya eran. I Ryssland, där Åslund fungerat som förnuftets röst, är segern så total att den totala kollapsen när som helst kan vara ett faktum.

Som exempel på skeptiker framhålls författarna till Globaliseringsfällan, Hans-Peter Martin och Harald Schuman. De skulle alltså, om jag förstått schemat rätt, representera den uppfattningen att ”dagens globalisering” egentligen inte är någonting nytt.

Wahlström kan därmed omöjligen ha läst Globaliseringsfällan.

Själv känner jag mig som en transformationalist.

Jag tror alltså att det har hänt något.

I förhållande till påståendet om den digitala och virtuella revolutionens betydelse för samhällsutvecklingen är jag dock närmast skeptiker.

Jag tror att säkerhetständstickan, telefonen eller frysboxen alla innebar större revolutioner för mänskligheten än datorn.

I jul har jag som vanligt haft den inre kretsen av mitt globala nätverk på besök.

Julen är traditioner. Den tillgodoser vårt behov av trygghet, tröghet om ni vill, i en föränderlig värld.

Allt upprepas enligt ett exakt mönster och enligt noggrant nedskrivna recept.

Alla sinnesorganen, inte minst smaklökarna, skall reagera igenkännande.

Förnyelse måste noga övervägas och ske i mycket små steg.

I år serverade jag således för första gången en julsnaps baserad på fläderblomma och citronskal.

Den togs emellertid emot väl.

Och minsann, tro det om ni vill, framåt aftonen - efter sill, småvarmt, risgrynsgröt och julesnaps - var det nästan som om mina vänner blev virtuella. Ja, det föreföll rent av som om de vore annorstädes än de var.

Kunder i alla länder - förenen eder!

En "spaning" publicerad i Efter Arbetet i februari 2008. Vi höll alla som bäst på att förvandlas till kundarbetare, och borgerliga ministrar och statssekreterare hade i egenskap av public service-kunder glömt betala TV-licensen.

Bankerna har länge jobbat målmedvetet för att få sina kunder att själva göra jobbet. Metoderna är utstuderade. Jag drar mig för att gå in i en banklokal, inte bara därför att avgifterna för de olika tjänsterna är kriminellt höga. Bemanningen är för säkerhets skull minimal, så att köerna ringlar långa och väntan blir outhärdlig.

Budskapet är glasklart; ”Vi vill inte ha er här, gå hem och sköte era affärer själva, via datorn och nätet”.

Tro därför inte att banktjänsterna är gratis. Då och då ser jag på kontoutdragen - som jag själv laddar ner och skriver ut på papper som jag själv betalar - att man här och där tar ut avgifter i alla fall. Och skulle jag missa det på kontoutdragen så ser jag det i bankernas resultaträkningar.

Under 2006 tjänade de svenska storbankerna 80 miljarder kronor. Det är i runda slängar 9 000 kronor per svensk. Inte så illa!

Den riktiga kassakon är fondförvaltningen. Trots att bankerna år efter år visar sämre resultat än en slumpgenerator eller en apa som väljer aktier genom att kasta pil.

Nu har ännu ett år nått sin ände och vi avvaktar spänt förra årets vinstsiffror för det svenska bankoligopolet.

Tro inte att avanserna var sämre förra året därför att börskurserna sjönk. Så dumma är inte bankerna. De tjänar i princip lika mycket på denna hantering om det går ner som om det går upp.

Det här att man som kund själv skall göra jobbet är en trend i IT-samhället. Eller kanske beror det mest på en allt glupskare kapitalism.

På flyget, som jag numera försöker undvika för att vara klimatsmart, förväntas man både själv boka, checka in, sätta bagagetaggen på bagaget och släpa det till bagagebandet.

I ICA-affären tvärs över gatan försöker man nu få kunderna att ta jobbet från kassörskorna.

Man får en liten pistol som man sen skannar in priset med, efterhand som man plockar till sig varorna. Ja, man måste i förekommande fall också stoppa i påsar, väga och förse varorna med prislappar, som sen skall skannas in.

Här lurar faror, kan jag berätta. Man kan glömma att ta betalt av sig. Det är mänskligt. Man kanske blir distraherad av grubblerier över datummärkningen på köttfärsen.

Och när man sen står där inför kontrollanten, sådana finns, och slumpgeneratorn, som programmerats med dina tidigare snabbköpskassörskemeriter, säger ifrån att här blir det minsann kontroll, då kan det sluta med att man, som tack för att man gjort jobbet, blir eller i varje fall känner sig misstänkt för snatteri.

Metoderna att tvinga kunderna bli diversearbetare är lika simpla som effektiva. Det handlar om att skapa flaskhalsar som gör att kunderna tröttnar på att vänta på betjäning. (Det är för övrigt samma metod som används inom den offentliga sjukvården för att tvinga fram privatisering och gräddfiler.) Man står där i köer som ringlar långa mellan butikshyllorna, eller med nummerlapp 178 i handen på banken när just nu 93 får service. Eller man får av telefonsvararen veta att ”väntetiden är nu 37 minuter”. Följt av en vänlig upplysning att det också går bra att få hjälp eller hjälpa sig själv via företagets hemsida och onlinetjänster.

Jo, så här på tröskeln till ett nytt år kan man grubbla över vad det är som pågår. Kunderna tvingas själva göra jobbet och vinsterna fortsätter raka i höjden.

Man vill utropa: Kunder i alla länder - förenen eder! Vägra att själva göra jobbet - gå i strejk! Kräv att få vara - just det - kunder!

Vad är en kund förresten? I min värld är det en person som viftar med plånboken och säger; jag vill köpa dina varor – eller dina tjänster. Kan du ge mig ett bra pris, annars går jag till en annan affär eller ett annat företag? En kund blir betjänad.

Kundbegreppet förutsätter att det finns fria köpare och flera säljare, alltså en fungerande marknad. Bankoligopolet har mycket riktigt satt kunden ur spel.

Missbruket av ordet kund började annars för ganska länge sedan, kanske var det i slutet av 80-talet, när offentliga myndigheter och kommuner började kalla medborgarna kunder. Jag minns med särskilt vemod när arbetsförmedlingarna fick för sig att kalla de arbetslösa för kunder. Det var väl ungefär då vi tappade greppet om den fulla sysselsättningen och jobbfrågan.

Häromdan hörde jag till min fasa att Radiotjänst lät meddela att man under 2007 ”fick 18 000 nya kunder det första halvåret och ungefär ungefär lika många under det andra”.

Det var alltså inte alls bara de borgerliga ministrarna och statssekreterarna som med mediedrevet flåsande i nacken drabbades av en lust att göra rätt för sig.

Men kunder? Det är obligatoriskt att betala TV-licensen om man har en TV. TV-licensen är en avgift. Kalla det gärna TV-skatt, det har jag inget emot. Den betalas av TV-tittarna.

Det måste finnas femtekolonnare på Radiotjänst, personer som genom att använda kundbegreppet vill slå sönder public service och göra den fria televisionen och radion till vilka betalkanaler som helst. Det är bara så det olycksaliga pressmeddelandet kan förklaras.

Ack ja, begreppsvärlden är ur led.

Medborgare och skattebetalare förvandlas till kunder och kunder görs om till arbetare. Kommuner blir som företag. Region Skåne är en kommun, eller landstingskommun om man vill vara noga. Regionkommun kan man också säga. Men något företag är det inte, eller…?

På region Skåne har man i varje fall en ”koncernledning för regional utveckling”.

Vilken är koncernen?

Hur som helst har man en ”utvecklingsdirektör” i nämnda koncernledning. Vilket väl är det allra viktigaste!

Utveckling pågår både här och där. Men går den framåt?

Historien är inte riktigt slut

Publicerad i Arbetet i september 1992. Sverige var i ekonomisk kris och den socialdemokratiska oppositionen gjorde upp om krispaketen med den borgerliga regeringen, ledd av den inledningsvis högljutt skrävlande statsministern, moderaten Carl Bildt, som dock vid det här laget hade lugnat ner sig.

Häromdan, försjunken i ändlösa grubblerier över det elände som drabbat oss, kom jag osökt att tänka på den amerikanske UD-tjänstemannen  Francis Fukuyama. Ni vet han som i en berömd artikel påstod att historien tagit slut. Kommunistdiktaturerna i Östeuropa hade ju fallit och Fukuyama tog detta till intäkt för att det vi upplevde faktiskt var "slutpunkten för mänsklighetens ideologiska utveckling". Kapitalismen och marknaden  hade segrat.

Som jag ser det måste Fukuyamas slutsats vara en av de mest korkade som någon representant för mänskligheten någonsin kommit fram till genom att tolka sina egna begränsade upplevelser av tillvaron.

Det finns förstås ingen slutpunkt. Det finns inga sanningar, förutom den sanningen att det inte finns någon. Det är nästan banalt att påpeka det.

Jag hoppas Fukuyama såg Carl Bildt på TV häromkvällen när han tillsammans med Ingvar Carlsson presenterade den stora uppgörelsen. Bildt såg, som man säger, ut som en som har sålt smöret och tappat pengarna.

Och det är väl i själva verket en ganska bra beskrivning av vad han har hunnit med som statsminister, även om han aldrig hann sälja så mycket.

Nu tycks alltså den värsta marknadsyran vara över för den här gången. Det är slut på det ideologiskt betingade skattesänkandet och privatiserandet. Näringsminister Per Westerberg  kommer att läggas på is.

Den nyliberala litteraturen får förmodligen slumpas bort på nästa bokrea. Historien är inte riktigt slut än. Inte i Sverige i varje fall.

                                                              

Det är inte så länge sedan jag konstaterade att den enda rimliga hållningen i förhållande till tidens lealösa ideologiska modenycker är att stå kvar vid gamla ståndpunkter. Snart nog, skrev jag, är det slut på högerflummet och då kommer nämligen pendeln tillbaka med full kraft. Då kan de som varit idealen trofasta stå där och säga; Vad var det vi sa? Marknaden måste hållas i schack . Samhällsägande är inte nödvändigtvis fel. Det är bra med höga skatter och det offentliga sparandet måste vara högt under goda tider för att man skall kunna göra något mot de dåliga.

Nu är vi där. Pendeln  är på väg. Jag hör det på byggarbetsplatserna. Och jag hörde det i går på knattefotbollen. Folk är förstås förbannade för att det har gått som det gått. Men ilskan riktas nu mot dom som spelat bort pengarna under kasinoekonomins dagar. Och misstron vänds mot självaste marknadens förmåga att lösa våra problem. Det är som om man försiktigt börjar snegla på demokratins och politikens möjligheter igen, nu när de allra flesta insett att de drog en nit i det stora marknadslotteriet.

                                                             

Ekonomerna kommer  att säga att marknaden kan man inte skylla på. Den är rationell. Den säger bara sanningen om vårt ekonomiska tillstånd.

Vilket är nys. Marknaden har förvisso rationella inslag. Men dessutom är den emotionell och emellanåt rent hysterisk.

Det rationella består i den grundläggande krassheten. Det är bara pengar som räknas. Och känslorna och hysterin har förstås sitt ursprung i rädslan att förlora pengar, inte i att de s.k aktörerna plötsligt oroas och blir nervösa för den brant stigande arbetslösheten eller för att vi kanske inte klarar att ta hand om alla våra gamla framöver.

Sådan är ju kapitalismen. Det är därför den måste tyglas.

                                                     

Politikerna har nu framburit folkets offer till Marknaden.

Kanske kommer det att hjälpa.

Men riktigt säker kan man aldrig vara. Marknaden är oberäknelig också för dom som inte gör något annat än att försöka förutsäga dess beteende.

Dan efter det stora krispaketet kunde man läsa i tidningen att "Marknaden reagerade fel". Räntorna gick ju inte ner, trots att alla  marknadens överstepräster sagt att så skulle ske.

Frågan är alltså, kommer  våra offer att räcka? Vilken betydelse kommer krispaketet att få?

Jag hörde i veckan som gick hur Allan Larsson, en av paketets ingenjörer, besvarade den frågan genom att berätta följande tänkvärda historia.

André Malraux, fransk kulturminister, besökte Kina någon gång på 60-talet. Han frågade då Zhou Enlai, som var kinesisk regeringschef, vilken betydelse denne trodde att den franska revolutionen hade haft för den historiska  utvecklingen.

Zhou Enlai svarade efter en stunds eftertanke:"Det är ännu för tidigt att värdera."                                                                                 

Sverige har nog industrivärldens enfaldigaste regering!

Publicerad i Arbetet i februari 1993. I Sverige regerade, enligt regeringschefen Carl Bildt själv, "den mest kompetenta regering vi någonsin haft". En regering som "lyfte politiken från det rutinartade förvaltandets till den skapande statskonstens nivå". Näringsministern hette Per Westerberg och innan halva regeringsperioden förflutit var regeringen utslagen och uträknad. 

Sverige är unikt! Det finns inte ett land till i industrivärlden som har en lika enfaldig regering.

I Sverige skall sedan något år allt sättas på marknaden. Väl fungerande statliga verk skall bolagiseras och privatiseras. Det skall konkurreras på järnvägsspåren och i elledningarna, om barn, studenter, gamla och sjuka.

Inte nog med det! Carl Bildt och Per Westerberg, han är fortfarande näringsminister, vill att Sverige skall gå före och visa andra länder hur fin den rena marknadsvägen är. Jag är i och för sig för frihandel på de flesta områden. Men jag har alltid haft intrycket att den inte kan genomföras av ett land.

Men medan fransmän, tyskar, japaner och amerikaner noga bevakar sina nationella intressen och stöttar sin industri skall nu lilla Sverige avreglera och öppna sina marknader. På så sätt kan de skyddade och statsunderstödda utländska jättarna käka upp de svenska företagen. Vi svenskar får liksom förmånen att offra oss för den goda saken. Som självförtärande scouter skall vi visa de dumma protektionisterna i utlandet hur fint det är med fria marknader.

Margeret Thatcher är väl en av Bildts förebilder. Och i Storbritannien kan man studera hur det går när man privatiserar och avreglerar utan att tänka efter före. Thatcher styckade och privatiserade det statliga elmonopolet. Istället blev det tre stora privata bolag. Nu skulle det konkurreras till elkundernas fromma.

Ett statligt monopol ersattes av ett privat oligopol. Nu sysslar 600 byråkrater med prisövervakning och med att se till så att allt går rätt till på elmarknaden. I Sverige där vi hittills haft en reglerad elmarknad med stort statligt ägarinflytande sköter en person på halvtid samma jobb.

I Sverige skall nu också Svensk Bilprovning utsättas för konkurrens. T ex skall bilverkstäderna kunna bli godkända som bilprovare. Jag förstår inte riktigt hur detta är tänkt? Är det tänkt överhuvudtaget?

Är inte bilprovningen en sorts myndighetsutövning? Själv har jag aldrig betraktat grabbarna på Svensk bilprovning som vanliga, dödliga bilmekaniker. Deras ord är utan apell. Med sin rosthacka och sitt protokoll råder de över bilens liv och familjens ekonomi.

Inte kan man lämna över sådant till bilverkstäderna. De saknar helt mitt förtroende. De vill tjäna pengar och man skall inte blanda ihop profitintresse och myndighetsutövning. Varje år kommer ju rapporter om hur verkstäderna fuskar och tar betalt för reparationer de aldrig utfört.

Antag att samma privata verkstäder i framtiden både skall besiktiga och reparera! Först möter du besiktningsmannen i sin blåa myndiga rock. Han knackar sönder underredet och hittar en massa fel, på karburatorn och differentialspärren och hjulbalansen. Sen byter han rocken mot overallen. Han erbjuder sig att fixa felen mot en rundhänt summa. Sen fixar han dem! I varje fall tar han betalt för att ha fixat dem. Sen tar han på sig rocken igen och godkänner bilen. Kan du lita på ett sådant system? Det är ju korrupt redan till sin konstruktion?

Man kan också tänka sig andra varianter. Att besiktningsföretag som inte är så noga etablerar sig på besiktningsmarknaden för att konkurrera om kunderna. Jag kan föreställa mig reklamen: "Besiktiga hos oss, mot rimlig ersättning blundar vi för felen!"

Det är inte så lätt att veta vilka avarter som blir vanligast på den av kommunikationsminister Mats Odell avreglerade besiktningsmarknaden. Men förmodligen kommer den att ge jobb åt sådär en 600 statligt anställda kontrollanter med uppgift att kolla de fritt konkurrerande bilprovarna.

Och det är klart. På dagens arbetsmarknad behöver vi alla jobb vi kan få! 

Den stora plundringens år

Publicerad i Efter Arbetet (Papperstidningen) den 23 december 2011. Regeringen Reinfeldt styrde. 

Vårdskandalen Carema avslöjades och diskuterades. Finanskrisen var över och bankerna tjänade stora pengar igen.

Hur kommer vi att minnas 2011? Kanske som året då det uppenbarades att folkhemmet plundras. Ljuset tändes och där stod riskkapitalisterna och bonusdirektörerna med händerna djupt nergrävda i skafferiets syltburkar.

Vårdbolaget Carema får väl sägas representera ”state of the art” – det betyder ungefär den högsta utvecklingsnivån - inom privatiseringsbranschen. Företaget väger kissblöjor och låter personalen tävla om hur mycket de kan spara på de gamla. Vinsterna skickas sen in i en så kallad ”räntesnurra” och går obeskattade till något skatteparadis.

I skolan är det likadant. Resultaten blir sämre, men vinsterna allt högre.

Det fina apoteksmonopolet är nu också historia. De nya aktörerna heter sådant som Medstop Holding AB och Vårdapoteket i Norden AB och ägs av investmentbolag.

Ansvarige ministerns, kristdemokraten Göran Hägglund, och den borgerliga regeringens mål är höjda läkemedelspriser.

Regeringen slog alltså fast att målet för reformen är "att den samlade lönsamheten på den svenska apoteksmarknaden inte får vara väsensskild från den som noterade apoteksbolag redovisar i andra länder". Vinstmarginalen i Sverige var tidigare 17 procent. Målet är att driva upp den till EU-genomsnittet som är 35 procent.

Jag har själv konstaterat att läkemedelsreklamen nu väller in över oss. Vi måste fås att äta mer piller, antingen vi behöver dem eller ej.

Någonstans i de fina salongerna gnuggas händer av förtjusning.

Allt ska konkurrensutsättas, också verksamheter där lika och rättvis behandling är nog så viktigt.

I ett inslag i SVT:s Uppdrag granskning i maj i år skildrades hur det kan gå till när parkeringsbolaget Europark bötfäller felparkerare. Bilder tagna ur en vinkel som gör att parkeringskvittot bakom vindrutan inte syns används som ”bevismaterial” för att nita oskyldiga bilister.

Och häromdan kablades den nyheten ut att ett antal kontrollanter i tunnelbanan i Stockholm hade fått sparken för att de protesterat mot pågående, systematiskt fusk. Det är Securitas som sköter ruljansen och som kräver av kontrollanterna att de skall rapportera in fler kontroller än de gör.

Så här kan man hålla på. Nyheterna om den stora plundring som pågår har stått som spön i backen under det gångna året. Det riktigt stora röveriet icke att förglömma, det som pågår i global skala inom bank- och finanssektorn.

Samma banker och finansmarknadsbolag som ligger bakom bubblorna och finanskrisen tjänar nu, nya friska miljarder på de så kallade räntemarginalerna. Och de kräver ockerränta av skuldtyngda länder, som räddat bankerna men som nu tvingas skära ner på skolor, vård och pensioner för att kunna betala just ockerräntorna.

Plundring av folkhemmet pågår, men när nyhetsrapporteringen om ”konkurrensutsättningens” konsekvenser blivit alltför pinsamma har några av arkitekterna bakom den - skolminister Björklund, socialminister Hägglund eller finansminister Borg - trätt fram och lovat ta i med hårdhandskarna.

Nu, har de sagt, måste reglerna skärpas, nu måste det bli bättre tillsyn och noggranna upphandlingsrutiner.

Tro mig, det kommer att bli dyrt att ha den regeringen kvar. Skattekronor kommer att fortsätta rulla, inte för att användas i vården eller skolan, utan för att skärpa tillsynen, för att hålla profitmaximerarna i örat och kolla så att de i någon mån gör vad de ska göra.

Det är inget som hindrar, snarare är det logiskt, att borgarna lägger ut också upphandling och tillsyn på ett antal konsultbolag med lådor i skatteparadisen.

2012 ska det förresten bli ännu mer konkurrens på spåren. Det finns alltså alla chanser att en järnväg som fungerar dåligt kommer att fungera ännu sämre.

Ett gott tecken är det dock att boken Det stora tågrånet av Mikael Nyberg, ”den första ambitiösa granskningen av kaoset på de svenska järnvägarna”, hade sålt slut till jul. Ett nytryck är på gång på Karneval förlag och i vecka två skall det åter vara möjligt att få tag på boken. 

Hur skall man då summera 2011. Ja, det var väl egentligen ett ganska bra år. Det var ju då det klarnade.

2012 bör kunna bli ännu bättre. Kanske kommer då allt fler till insikt om att vi, som Mikael Wiehe skaldar, måste ta det gemensamma tillbaka.

Vi fattade inget, vi stod där som fån
medan tjuvarna snodde allt dom kom åt.
Vi trodde vi drömde, dom trodde vi sov.
Nu ska vi ta det tillbaks.

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt 2012.

Vad får Wibble för belöning?

Publicerad i Arbetet i oktober 1992. Ekonomipriset det här året gick till Gary Becker och finansministern hette Anne Wibble.

1968 hittade Sveriges riksbank på att det skulle delas ut ett pris i "ekonomisk vetenskap till Alfreds Nobels minne".

Priset har sedan dess delats ut till en hel rad reaktionärer med Milton Friedman i spetsen.

I år gick visst priset till någon amerikan, förmodligen med en taskig barndom bakom sig. Han har studerat de små ekonomiska sammanhangen och kommit fram till att en familj fungerar precis som en fabrik.

Jag tycker att man skall sluta dela ut ekonomipriset. Det drar bara ett löjets skimmer över landet och de andra pristagarna.

Jag har överhuvudtaget blivit alltmera skeptisk till att betrakta ekonomi som vetenskap. Det finns folk som spår i komagar med större träffsäkerhet än ekonomerna uttalar sig om konjunkturerna.

För ett halvår sedan gav landets samlade ekonomkår rådet till samma lands låntagare att för allt i världen inte ta lån med fast ränta. Räntorna skulle ju komma att gå ner. Detta var klart som korvspad.

Idag är det många svensöner som hade varit förbannat glada om de hade låst räntorna för ett halvår sedan.

Om världskonjunkturen säger ekonomerna; "Det kommer  en uppgång, fast den dröjer längre än vi trott". Det har de sagt i ett par års tid nu och till slut får de naturligtvis rätt.

Om hur man skall få igång  ekonomin och komma till rätta med massarbetslösheten har de dock som regel inte mycket att säga.

Jag tycker att man skall sluta dela ut ekonomipriset tills någon kommit på en  ekonomisk-politisk teori som innebär en sådan modifiering av  de marknadsekonomiska modellerna att de tillåter alla att ha ett arbete.

En mindre summa kunde eventuellt också delas ut till den som kan prata om var bankerna och fastighetsklipparna har gjort av alla våra pengar.

                                                       

Överhuvudtaget är det inte särskilt enkelt att slå fast vad som förtjänar etiketten vetenskap. I någon mening är det förstås allt vi vet och alla processer som går ut på att få veta mer. Fast då blir det hela något banalt.

Själv bär jag med mig en ganska ruskig erfarenhet från vetenskapens värld. Givetvis skulle jag läsa sociologi när jag i slutet av 60-talet började på universitetet i Lund. Man ville ju veta hur världen fungerade.

I introduktionskursen ingick en uppsats av den amerikanske sociologen George C. Homans. Hans bidrag till förståelsen av världen handlade om "the cost and reward theory", d.v.s  en teori om att allt vi människor gör kan förklaras med hjälp av en teori om kostnad och belöning, eller kanske straff och belöning.

Homans förklarade att om en person som fiskar i en sjö får fisk, då är sannolikheten högre att han eller hon skall fiska i samma sjö igen än om fiskelyckan är dålig.

Detta är förstås alldeles sant, jag har själv kollat med fiskarena i Skillinge.

Homans teori gör anspråk på att förklara allt. Vi gör det vi gör ,därför att vi på något sätt blir belönade.

Man kommer efterhand underfund med att teorin inte räcker till för att förklara världen.

Varför gör t ex politiker som dom gör. Varför plågar de folket med krispaket på krispaket.  Det är ju möjligt att det är nödvändigt. Men vad får politikerna ut av det  rent personligen. Inte är det så rysligt bra betalt att vara politiker. Inte får de folkets kärlek som belöning.

Ta Anne Wibble! Nu säger hon att hon minsann skall införa flera karensdagar och slopa delpensionen trots att marknaden, för tillfället i alla fall verkar ganska mätt och belåten.

Vad får Wibble för belöning? Njuter hon rentav av att vara sträng mot folket. Inte vet jag. Teorierna räcker liksom inte till för att förklara världen just nu.

Jag har pengarna i madrassen

Publicerad i Arbetet i september i bankkrisens år 1992. Banker går omkull. Staten räddar systemet och spararnas pengar. 

Kan du lita på statens löften?

Frågan ställdes för bara något år sedan i en annonskampanj som skulle locka oss att satsa på privata pensionsförsäkringar? Om jag inte minns fel var det sparbankerna som låg bakom. Fast det kunde ha varit vilken bank som helst.

Budskapet speglade det glada 80-talets stämningar. Staten är inget att hålla i handen. Vill du vara säker på att få någon pension bör du satsa på privat pensionssparande.

De ödesmättade affischerna hade vit text på svart botten och påminde om begravningsannonser. Det vore kul om de satt uppe fortfarande. Det har ju liksom hänt en del i bankvärlden det senaste året.

Först fick staten gå in med ett antal miljarder i Nordbanken för att täcka upp väldiga kreditförluster. Snart nog blev det den nämnda sparbanksrörelsens tur att ställa sig på statens trappa och skrapa med foten. Vem skulle man annars lita på när konkursen hotade?

Vem, om inte staten, skulle trygga småspararnas pengar och de framtida pensionerna? Inte ens Marknaden kom till undsättning i detta trängda läge.

Så ironiskt kan ödet bete sig. Ja faktum är att ödet kan bete sig ännu värre.

I den vevan tog nämligen den samlade borgerligheten chansen att skylla Norbankens och Första Sparbankens

kreditförluster på socialdemokratin. Det hela var i Norbankens fall, menade man, ett ytterligare bevis på att det går åt pipan om samhället äger banker eller företag. Så går det när Stig Malm sitter i styrelsen.

När det gäller Sparbankerna så har de ju inga ägare. De är med Ernst Wigforss formulering en sorts "samhällsföretag utan ägare".

Kreditförlusterna berodde enligt borgerliga agitatorer på att dessa båda banker saknade starka, privata ägare som var lyhörda för Marknadens signaler. Ytterligare en spik i den socialdemokratiska ideologins kista alltså.

Men så i veckan stod Gotabanken och skrapade med foten på statens trappa. Trots starka, privata ägare som lyssnat på Marknadens signaler har de gjort väldiga kreditförluster och större är att vänta.

Vem kan man då lita på när det gäller att säkra småspararnas och pensionärernas pengar, om inte staten?

Inte på de privata ägarna i varje fall. Björn Sprängare, VD för största ägaren Trygg Hansa, deklarerade snabbt att man inte tänkte gå in med kapital för att rädda banken?

Tänk så ödet, eller är det kanske Marknaden, kan bete sig.

Och inte nog med det!

Ett av den borgerliga regeringens stora mål är ju att sälja ut, privatisera, all säljbar samhällsegendom. Men faktum är att den kanske mest påtagliga ägarförändring som hittills genomförts är att man socialiserat Sparbanksgruppen AB. Staten fick nämligen 70 procent av aktiekapitalet i pant för de miljarder man puttade in i sparbanksrörelsen.

Turen att socialiseras kan nu ha kommit till Gotabanken. Det är ju rimligt att staten får någon sorts inflytande som tack för de miljarder man skall gå in med.

När budet om bankernas kreditförluster först nådde oss väcktes förstås frågan vem, om inte de vanliga bankkunderna och skattebetalarna, som skulle få betala för bankdirektörernas sanslösa utsvävningar på Marknaden.

Mer än en bankman, försedd med ett väl tilltaget fallskärmsavtal, försäkrade då att detta icke skulle drabba någon fattig. Icke småspararna, icke pensionsspararna, icke de vanliga bankkunderna.

Lögn och förbannad dikt förstås. Det är alltid småspararna som får betala. Storspararna klarar sig alltid.

Det är bara att studera det s.k. räntegapets utveckling.

För övrigt säger jag bara, håll ut!

Själv litar jag mer på staten än på bankerna.

Men tills vidare, så länge Bildt "hänger i skotet", har jag för säkerhets skull gömt pengarna i madrassen.